Ett år senare…

Det här inlägget skulle ha varit publicerat förra året. Någon gång i månadsskiftet juni/juli. Men jag har varit en usel bloggare. Igen. Men nu får ni läsa det iallafall och sist får ni veta hur det gått:

Sommaren 2012
Nu är det fart i hagen ska jag säga! Snart en månad gammal verkar det mesta gå åt rätt håll med hingstungen. Visserligen är det fortfarande medicinering som gäller och ransonering av vistelserna i hagen. Men han växer och busar; en riktig piggelin, som glupskt äter mammas kraftfoder, pillar i sig hö, gräs, blommor och annat grönt. Han har också kommit underfund med hur vattenkoppen fungerar. Det gör boxen lite blötare än nödvändigt.

Nöden kräver ju att sjuka föl hanteras mycket. Det har sina fördelar; fölen blir mer orädda och nyfikna, enklare att hantera och ta hand om. Ta tempen, bli borstad eller torkad torr (mycket regn är det ju…) går fort och lätt. Samtidigt är deras respekt för människor mindre och de kan bli onödigt gåpåiga och påstridiga. Och visst blir föl som är sjuka lite, lite mer bortskämda och ompysslade. På gott och ont. Så här handlar det om en balansgång.

Våren 2013
Om cirka en och en halv vecka är det ganska precis ett år sedan fölungen föddes. Natten efter Elitloppet. I stort samma dag upptäckte jag problemen med att svälja; mjölken hamnade i lungorna och rann ur näsborrarna. Det blev ett tre vändor till hästsjukhuset i Skara och en hel del medicinering innan allt ordnat till sig.

Idag är fölet e. Make It Happen, som fick namnet I´m Magic (av ST, jag ville han skulle heta Make It Magic men det var redan upptaget såklart…) en pigg krabat och kan kallas åring. Ingen bjässe men snygg och fin att se på med bläs, vita strumpor och en vit kota. Kan dra iväg rejält i trav i hagen också.

Men han har verkligen varit en riktig odräglig odåga att hållas med. En riktig reptil som högg på allt och och hellre gick på två än fyra ben. Nu har det lugnat sig lite men ett och annat blåmärke kan man allt få ändå.

Nu är det snart betessläpp och bus i hage dygnet runt!