Fölbloggen

En av de värsta mardrömmarna med hästar i hage och jobb i stan är löshästar. Mer än en gång har det hänt att telefonen ringt och jag fått kasta mig iväg i bilen och hem för att fånga hästar. Då hoppas man mest på att fartkameran ligger nere och polispatrullerna har fikarast. Allt medan grannarna tror att man fått hjärnsläpp och ska på audition för Rallybrudar III.

Det är minst lika skräckslaget att ha löshästar i mörker. Som igår kväll. På väg till de bortersta hagarna hör jag häst i galopp och ser skuggor av rörelser på helt fel ställe. Där, ute på åkern, ska det inte gå några hästar! Tvärvändning, full fart mot stallet och ut igen med havrehink i handen och ner på åkern. Mycket riktigt, på det nysådda fältet syntes tydliga spår efter minst två hästar. Men inte ett ljud, inte en rörelse.

Spårade så gott det gick men kunde ganska snart konstatera att de egna hästarna gick där de skulle. Men vems var då hästarna jag hade hört….? Och sett spåren efter…?

Nja, lösningen kom imorse. I dagsljuset. Det var inte grannens hästar på vift. Inte heller några spökhästar. Utan helt vanliga älgar jag sett skuggorna av. Klövspåren fanns lite längre ut på fältet. Men hovspåren då? Jodå, de kom från den egna flocken. I fredags gick det i 140 km hemöver (nej, nej, polisen, jag skojar bara…) för då var högdräktiga  Cherie och hennes 22-årige kavaljer (Ivan Rogov e.Pamir Brodde-Fröken Will)  på fredagspromenad utanför hagen. De hade strosat runt betydligt mer än jag trott. Hur de kom ut? Tja, i morgonstressen vet jag en som glömde stänga ledet….
Fy mig!

En koll mot almanackan säger att det på pappret är 20 dagar kvar till fölning. Förra året gick dock Cherie Vader 10 dagar över tiden och ofta fortsätter de med den vanan. Säker kan man ju däremot aldrig vara så snart börjar det bli dags att ladda för extra koll.

Ett tag övervägde jag att överlämna fölningen till de mer rutinerade uppfödarna på Valnevikens stuteri men inte ska väl det väl gå snett två år i rad? Så hon blir kvar hemma. Den här gången tänker jag dock försöka undvika onödiga vaknätter som bara gör att när det väl är fölningsdags är man som uppfödare helt urlakad. För det är väldigt lätt att börja för tidigt… ocn när man väl behöver vara pigg… ja, då är man helt slut…

Just nu letar jag efter ett prisvärt alternativ till övervakningskamera. Visst, det finns ett helt gäng i prisklassen 5 000 kronor och mer. Med den teknikutveckling (och allt flinkare kineser) som skett de senaste åren borde det gå att hitta bra utrustning i lite lägre prislägen.
Ingen där ute som har några tips?!?! Maila bums eller lägg i kommentarsfältet! Alla förslag mottages tacksamt. Och jag lovar sprida dem vidare till andra med samma behov.

Kameraövervakning minskar det där springet till stallet som var falskt alarm från svettdektektorn och bara stör nattron för både en själv och hästarna som plötsligt tror att nu var det redan dags för morgonhavren 🙂

Så, nu är gamle Greve Hamilton tillbaka igen. Faran över för denna gång. Mitt power-walkande har kunnat bytas mot skritt under sadel. Men det blev några meter i benen…
Fakturan från veterinären har jag inte sett än. Så den förtränger jag så länge.
Men det är skönt att de finns vid såna här tillfällen.
Det är värre om det går snett vid fölning. Det är ju så kort om tid att spela med så det är bara med riktig bonntur veterinären skulle hinna hit. I värsta fall, och beroende på vem som har jouren på distriktet, ska veterinären åka från Årjäng och då tar det dryga timmen minst. Det faktumet har fått mig att flera gånger fundera över att inackordera Cherie Vader hos någon med mer erfarenhet och kompetensen på närmare håll. Men vi får se. Har lite tid kvar än att bestämma mig.

Roligare är att börja fundera över årets kommande hingstval. Vad tror ni om fransk tanks med lite speed på den här märrn; tidig, talangfull, tidigt skadad, med gamla morsstammen? Eller ska det vara ultramodernt högpresterande amerikanskt? Eller kan gammalt på gammalt bli nytt och fräscht?

Tips och funderingar, tack!!

Idag är jag trött. Så trött att jag inte riktigt orkar uppskatta vårvädret ute med goa solen mot söderväggen där krokusarna börjar titta upp. Det blev en väldigt lång natt sedan Blixten/Huggormen (Greve Hamilton) började visa koliksymptom under dagen igår. Symptomen var ganska vaga, kom och försvann ett par gånger men vid halv elva igår kväll var det ingen tvekan. Bara att ringa distriktsveterinären. Jourtaxa 2. Fast djurskyddet går först. Självklart.

Sen blev det lång natts färd mot dag. Undersökning, kramplösande, sondning med vatten och paraffinolja och så 10 liter dropp. Innan allt hann bli klart var klockan närmare halv fem. Men då bubblade magen, cirkulationen var okej, pulsen nere på 36 och en liten bajshög leverades.

Ett par timmars sömn senare konstaterades att ja, det hade blivit lite mer i bajshögen. Och lite blötare var det.  Men det var ändå inte mycket till mängd. Tempen drog iväg mot 38,8 men vilopulsen låg på 38, magen bubblade och visst släpptes det lite gas. Bättre men inte bra. Men hungrig som en häst.

Nu har vi promenerat två kilometer och parkerats i boxen igen med några strån ensilage. Får se hur det ser ut om någon timme igen. Annars får vi ringa på veterinär Katarina Rönnkvist igen. Hon kämpade väl i natt.

Någon som undrar var den bloggande uppfödaren blev av? Tja, inte minst en nedslående Elitauktion har hunnit komma emellan inläggen. Besvikelsen från den har inte hunnit lägga sig riktigt än. Trots att det snart gått en månad.
Auktionen innehöll, precis som vanligt, ett stort gäng klassigt stammade och fina ettåringar med stjärnpotential. Alla dessutom utvalda för att intressera marknaden = bra priser.
Så blev det inte, priserna sjönk med 22 procent och återropen på höga nivåer blev många. Besvikna uppfödare självklart, uppfattningen att Elitauktionen inte är konjunkturkänslig kom på skam. Inlägg och kommentarer i olika spalter och bloggar har varit många efteråt. Full förståeligt.

Själv noterade jag att Make It Happen hade två avkommor med på årets Elitauktion. Båda såldes för 50 000 respektive 80 000 kronor och kanske vad man kunde förvänta sig när utfallet blev som det blev.
Just nu är stoet hos Walls på Valneviken i Segmon för att betäckas om med just Make It Happen.
Om hon tar sig och allt går som det ska finns risken att det nästa år blir fölvak istället för Elitauktion och topptrav på Solvalla. Men det får det vara värt!
För även om det inte är muntert i sporten och uppfödningen och jag själv miste årets enda föl är det ändå en makalöst spännande händelse som väntar. Och överlåter jag inte fölvaket på någon annan ska jag investera i en svettdetektor med mobillarm. Allt för att underlätta övervakandet och minska risken för obevakade fölningar.
Så, please, Make It Happen 😉

Det är tungt när man mister ett föl. En tämligen mänsklig reaktion är att nä, nu lägger jag av. Under de ungefär elva månader ett sto går dräktigt hinner man bygga upp en rejäl portion av både hopp och förväntan. All glädje kan grusas på ett kort ögonblick.

Nu, när allt fått sjunka in, är läget ett annat. Klart jag fortsätter. Travsporten i alla dess olika delar är ändå både ett intresse och en utkomst. Att se föl födas och växa till sig är det där lilla extra!
Tack också alla för omtanken ni visat i kommentarer i bloggen, via sms och mail. Det har verkligen värmt!

Det värsta är att det är lång produktionstid för en travhäst. Vi pratar om iallafall tre år från bokning av hingst till tänkbar start som 2-åring. Om ett sto kastar eller ett föl dör tidigt går ett år förlorat. Rent ekonomiskt är det också ett avbräck.

Att föda upp travhästar liknar annars faktiskt det arbete som görs för att till exempel ta fram en ny produkt inom till exempel industrin. Många frågeställningar är desamma:

Produktutvecklaren funderar över materialval, utformning, gör skisser och ritningar, prototyper tas fram, kostnadsberäkningar görs. Marknadens behov och efterfrågan undersöks, beslut tas om priser och försäljningskanaler, det skissas på marknadsföring och reklamkampanjer.

Uppfödaren granskar sitt stomaterial och funderar över hingstval. Försöker sia om vad marknaden vill ha om några år, testparar på Blodbanken.nu, granskar blodslinjer, härstamningar och prestationer. Beräknar kostnaderna för betäckning och uppfödning och vilket pris man behöver få ut för sin produkt för att åtminstone få det att gå ihop.

För båda återstår sedan att se hur marknaden tar emot ”produkten”!

Med stoet – Cherie Vader – är allt bra. Hon hann aldrig fatta att hon fått föl.
Siktar på ombetäckning på ordinarie brunst så nu är det dags att fundera över hingst – ska det bli ett nytt försök med Make It Happen (and let it happen this time…) eller någon helt annan???

Men först laddar vi för hästfesten vid årets Elitauktion på fredag! Kan ni inte vara på plats – följ auktionen LIVE via asvt.se Där hittar ni allt annat ni behöver veta om auktionen. Till asvt.se

Lena

Det här var meningen att det skulle ha blivit ett glatt inlägg. Nu blir det tvärtom.
Cherie fölade igår kväll men det gick snett och fölet överlevde inte.
Jag hoppas ni förstår att jag inte är så sugen på att skriva mer om det just nu. Det känns för nära och ledsamt.

Vi brukar uppmana alla som mister föl att anmäla stona till Föl- och Ammajouren. På så sätt kan man med lite tur hjälpa ett annat moderlöst föl. Alla föl mår bättre av att växa upp och fostras av andra hästar.
Det underlättar också för uppfödaren om det går att hitta en amma – det är tufft och tröttande att handmata. Ett nyfött varmblodsföl diar 2-3 gånger per timme och om man ska handmata handlar det om att ge mjölkersättning varannan timme till en början.

I det här fallet avstår jag dock från att anmäla till jouren. Jag tror det är svårare för ett sto som inte haft föl förut att ta till sig ett annat föl och fungera bra som amma. Rätt eller fel?

Föl- och Ammajouren drivs av flera avelsföreningar/organisationer tillsammans och administreras av Avelsföreningen för Svenska Varmblodiga Travhästen (ASVT).
Jouren finns på ASVT:s hemsida här >>
På sidan finns också tips och råd hur man gör för att para ihop ett föl med en amma. Glöm inte att det kan kräva tålamod och att man inte ska ge upp för snabbt. Henrik Hult, vår eldsjäl på Föl- och Ammajouren, kan också ge mer tips och råd!

Henrik Hult - eldsjäl i Föl- och Ammajouren, utsedd till Djurens Hjälte 2006.